KV14: Öppna Seminarier 19/5

 

Dagen inleddes med att jag höll mitt egna öppna seminarie på temat att arrangera och marknadsföra ett event för ”alla”.  Efter det så lyssnade jag på dagens andra seminarier där jag slogs av hur duktiga alla var och hur väl de kunde sina ämnen. Det var verkligen kul att få höra alla olika tankar och ideér om viktiga områden för oss som framtida kulturprojektledare. Här kommer jag skriva lite grann om tre seminarier.

Arrangörens ände:

Asta Bjerde och Jonathan Björk berättade i sitt seminarie om hur musikarrangörens verklighet kan se ut. De började berätta om sina första musikminnen och hur de själva kom in på banan att vilja arrangera musikevenemang. Ett i mitt tycke bra sätt att sätta en personlig prägel på seminariet. Upplägget för seminariet var överlag väldigt bra. Där vi först fick en bakgrund till hur branschen ser ut och  sedan fick höra Asta och Jonathans egna tankar kring detta genom att de intervjuade varandra.

Det finns en trend i musikbranschen nu att skivförsäljningen har blivit en mindre viktig del av verksamheten. Numera är det mer fokus på spelningar och 51 % av omsättningen i branschen går att relatera till live-scenen. Detta skapar en större efterfrågan och en större business. Samtidigt så sker det en snedfördelning av branschen där de stora aktörerna får mycket större del av kakan och de mindre aktörerna snarare minskat sin inkomst.

Att jobba som arrangör idag innebär mycket ansvar. Kontrakten mellan spelställena och artisten är nästan alltid skrivna utifrån artistens fördel. Arrangören blir mer en arbetsgivare med alla dess krav. I dag så blir det du bokar också en spegling av dig som arrangör även där du kanske jobbar med externa bokare så blir det i slutänden du som får stå med ansvaret om artisten skulle uttrycka eller bete sig på ett dåligt sätt. Som liten privat aktör så är det även svårt att få bidrag till sin verksamhet då de främst är riktade till ideella föreningar vilket leder till ekonomisk stress.

Det verkar helt enkelt som att arrangörer jobbar i en ganska brant uppförsbacke särskilt de mindre aktörerna. Men det är viktigt att inte tappa glöden! Att fortsätta hitta glädjen i det en gör för musikarrangören är viktig. Särskilt viktig är nog den lilla arrangören som vågar testa något annorlunda, för utan den så kommer branschen att bli än mer likformad och hur tråkigt skulle inte det vara?

Konst, medborgarperspektiv och makt:

Nina Fridell gjorde sin långa praktik på Botkyrka konsthall som är en samtidskonsthall och Ninas öppna seminarie tog sin utgångspunkt från projektet DIN som konsthallen jobbat med.

DIN är ett samarbete med Botkyrka konsthall och föreningen Orten i fokus som jobbar med unga i Botkyrkaområdet för att stärka bilden av miljonprojektsområden. Projektet tog sin grund i att Botkyrka konsthall jobbat med delaktighet från platsen där de verkar men haft svårt att nå unga vuxna i området.

Hur skapar en ett förtroende och visar att en menar det ens uppdrag är att utföra? Jo genom att göra verklighet av det. Och inte genom ett ”nu ska vi vara duktiga och hjälpa till” perspektiv utan fokuset låg på att även Botkyrka konsthall själva tjänar på att skapa en utställning för och till unga vuxna i området.

Förutom huvudutställningen så finns även en tidskrift, en gästsalong där tillfälliga utställningar visas under några veckor och en instagram #längeleveorten som har en ny gästfotograf varje vecka. Under sitt seminarie så visade Nina upp bilder från utställningen och instagramkontot vilket var väldigt intressant och roligt att se.

Med som gäst var konstnären Benny Cruz som bland annat jobbar med muralmålningar i samband med unga i det offentliga rummet. Benny berättade om sin historia och vikten av att göra konsten tillgänglig. Att ge ungdomarna rätt verktyg för att skapa förändring. Benny berättade också hur han i sitt arbete mött ungdomar som kanske inte målar till vardags och som under projektets gång skiftar sitt fokus från att inte tro att de kan till att vara stolta över vad de åstadkommit.

Öppenhet, nyfikenhet och engagemang – Ungt inflytande och kultur:

Frågan om vem som får representation och vem som får synas och vars åsikter räknas i samhället är en fråga om makt.Det är en väldigt stor fråga och består av många olika delar. Hanna Erlingssons seminarie lyfte fram en viktig del nämligen åldersmaktordningen. Vilken rätt till inflytande och delaktighet har barn?

Genom historien så har barndomen setts som en transportsträcka till att bli vuxen. Att värdet ligger hos den vuxna. Hur ser det ser ut idag och vad kan vi vuxna göra för barnens rätt till inflytande och vara delaktiga? Att detta är något som är viktigt och varför det är det var något som Hanna lyfte fram bra i sitt seminare. Hur barn kan komma med nya perspektiv, växer av att vara betrodda och att besluten blir mer välgrundade är några anledningar. Men den största anledningen är den ovillkorade rätten att få höras. Något som finns med i FN:s barnkonvention som kom 1989.

Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

Varje barn har rätt till yttrandefrihet, att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter.

Eva Looström är metodutvecklare för Ungt inflytande i Angered och gästade Hannas seminarie. Hon berättade hur hon jobbat med barn och ungdomars inflytande och delaktighet. En bra sak som hon lyfte var att jag kan omöjligt veta vad som är bra för dig om jag inte frågar dig. Tankar och idéer om hur en jobbar tillsammans mellan barn och vuxna måste tillåtas komma från bägges håll.  Kulturen är den bästa arenan för den är eller iaf bör vara tillåtande och kreativ. Där den vuxnes del till viss grad kanske ska vara att sätta strukturerna runt omkring vad barnet vill göra. Men det är viktigt att inte begränsa direkt utan att tillsammans med barnet undersöka möjligheterna för barnets ideér.

/ Anders Westling

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Projektledare och dess metoder

Ibland finns det så mycket att säga om ett ämne att det skulle kunna fylla en hel kurs. Eller åtminstone pratas om i flera dagar. Lars Printzéns spännande och provocerande seminarium Ur askan, i elden- om destruktiv projektledning drog igång precis den känslan i mig. Utifrån egna erfarenheter kritiserade han starkt hur projektledarmetodik implementeras i många arbetsgrupper och sammanhang utan att någon tittar på om det behövs eller inte. Ibland fungerar det bra, menar han. Ibland förstör det en redan välfungerande grupp eller leder till medarbetare som är mindre motiverade än tidigare. I vissa fall kan det få så stora konsekvenser att arbetsgruppen splittras helt eller dess deltagare går in i väggen.

Jag blir nyfiken på hur Lars definierar projektledarmetodik. Som jag ser det finns det inte en metodik utan en rad olika verktyg och förhållningssätt. En bra projektledare känner in gruppen och utgår från den när den väljer sin form av ledarskap. Att lyckas med detta är att verkligen använda sig av projektledarmetoder. Sedan försöker ledaren stötta gruppen på olika sätt beroende på vad den behöver i sina olika faser. Det handlar om människor, alltså finns det inget facit till hur en ska bete sig som ledare, men det tycker jag inte heller att projektledarmetodik påstår.
Som jag ser det har den som använder samma arbetssätt på alla grupper massor att vinna på att lära sig projektledarmetodik. Först när verktygslådan breddas går det att snickra ihop rätt typer av stöd till de individuella grupperna.
Mitt synsätt kan påverkas av att jag är så intresserad av grupprocessen, inte bara hur en klarar ett projekts primära uppdrag. Jag ser dock inte projektledarskap och processledarskap som något åtskilt från varandra.

Det här är ett ämne som jag gärna skulle vilja diskutera mer om på Kulturverkstan.

/Anna

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Den konstnärliga kanonen

Jåanna Andreassons seminarium handlade om konstnärlig kanon. Begreppet förklarade hon som en samling verk eller konstnärsskap som är så etablerade att de ses som de bästa och sätter standarden inom sina genre. Kanon har kritiserade för att vara för likriktat. Till exempel lyfts framför allt personer som ses som män fram. När studenter i Sverige studerar konsthistoria är det dessutom oftast enbart den västerländska kanonen de får veta något om. Hur den konstnärliga kanonen sett ut i exempelvis Asien eller Latinamerika nämns på sin höjd lite flyktigt.
Att alla får lära sig vilka konstnärer som anses vara de stilbildande och viktiga inom olika epoker påverkar hur vi ser på historien och samtiden. Vi lär oss undermedvetet att tycka om en viss stil. Samtidigt kan konstärskap pressas in i fack som egentligen är fel eller för små för att passa in i kanonen.
Under seminariet tryckte Jåanna och hennes gäster på vikten av normkritik. Genom att ifrågasätta vilka konstnärer som presenteras som stilbildande och vilka som ständigt hamnar i skymundan kan kanonen förändras. Vi kan göra aktiva val i hur vi pratar om konst och konsthistoria.

För mig var Jåannas stund på scenen spännande. Jag är inte själv särskilt inne i bildkonstscenen och har därför inte reflekterat så mycket över dess kanon förut. Nästa gång jag går in på ett muséum ska jag försöka tänka mer på vad som lyfts fram och hur det görs. Det här känna viktigt att fundera mer över!

/Anna

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Communicare- att skapa gemensamt

Helena Kristianssons seminarium handlade om kommunikation, med utgångspunkt i hennes rapport om internkommunikation på Göteborgs Filmfestival. Hon berättade att ordet kommunikation kommer från latinet och betyder ”att göra gemensamt”. Det är en process mellan individer och strävar mot att skapa en gemensam verklighetsuppfattning i någon form. Traditionellt har det handlat om att nå ut med ett budskap, men Helena lyfte också fram vikten av att nå fram till den som ska få budskapet. Ord får en mening först i interaktionen mellan talare och lyssnare, menar hon. I bra kommunikation gäller det att inte bara tala och lyssna utan utforska varandras bilder av verkligheten.
Vilken typ av kommunikation som funkar bäst beror på vad det är som ska kommuniceras. Handlar det om relativt lättbegriplig information, som vad som ska städas i ett kök, kan det räcka med en enkel checklista. Handlar det om mer komplexa saker, som grundvärderingar inom en verksamhet, kanske samtal eller rollspel behövs för att vara säker på att nå fram och tolkas ungefär som en önskat.

Under min tid på Kulturverkstan (och som journalist och skrivpedagog innan dess) har jag funderat mycket över kommunikation. Hur gör en för att nå fram och beröra?
I skrift, där det går att fundera länge över formuleringar, blir det så tydligt hur enskilda ordval eller en dramaturgisk uppbyggnad påverkar hur förståelsen av det som händer uppfattas. Inte minst gäller det i skönlitteratur. I artiklar och andra informationstexter ligger fokus mer på att inte missuppfattas, samtidigt som texten ska vara intressant nog att få läsaren (kommunikationens ena hälft) att vilja ta till sig budskapet. Det är en konst att kombinera det informativt sakliga med rytm och känsla och kunna skapa en upplevelse hos läsaren som får henom att kunna ta till sig informationen.

Under min praktik har jag också tänkt över kommunikationen med människor som talar begränsad mängd svenska. I skrift och tal har jag försökt att hålla mig kort och rak för att undvika missförstånd men samtidigt känt mig begränsad av ordransonen. Å andra sidan blev det extra tydligt hur kroppsspråk och energi (som entusiasm) påverkar nyfikenheten och förståelsen hos lyssnaren.

Tusen och tusen tankar susar i mig kring Helenas ämne. Om skrift, tal, kroppsspråk, grafisk kommunikation; om hur allt filtreras genom tidigare upplevelser och kunskaper. Kommunikation är psykologi, oändligt stort att utforska.

/Anna

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Konst, medborgarperspektiv och makt

image1-9

 

Nina Fridell, som gjorde sin praktik på Botkyrka Konsthall i Stockholm, valde att hålla sitt öppna seminarium om konst, medborgarperspektiv och makt. Botkyrka Konsthall har en historia av att jobba med delaktighet, men har ändå tidigare haft problem med att nå unga vuxna och andra boende i Botkyrka. I deras senaste konstprojekt Din har de i år arbetat med att i samarbete med organisationen Orten i Fokus engagera boende i vad som visas på konsthallen. Orten i fokus är en organisation med unga personer som arbetar för att stärka bilden av miljonprogramsområden. Projektet finns även att följa Instagram under #LängeLeveOrten, och finns även i tidskrifts-form.

Projektet Din handlar om att vidga vyerna om vad kultur och vad orten är, och även få förortsbor att besöka konsthallen och ta del av och känna sig en del av samtidskonst och dagens kulturliv. Utifrån deras reflektioner verkar en nyckelgrej handla om att släppa ifrån sig makt, och lägga tiden och energin som det krävs att få alla människor att känna sig inkluderade på konstinstitutionerna.

Nina hade även konstnären och muralmålaren Benny Cruz som gäst, och de hade ett intressant samtal om Bennys konstnärskap och om att ge barn som bor i förorter verktyg att känna att kultur är någonting för dem. Att öppna upp ögonen och tillgängliggöra konst och kultur för barn som bor i förorter. Väldigt intressant ämne och givande föredrag och samtal!

Kajsa Finn

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Musikarrangörers svårigheter!

image1-8

Asta Bjerde och Jonathan Björk pratade på sitt öppna seminarium om dagens problem kring att vara arrangör, med fokus på musikbranschen. Enligt föreläsarna tar storbolagen tar över och får större och större del av kakan. Något som påverkar branschen stort är nutida kulturpolitiska strategier. Något som försvårar för arrangörerna är att kommunerna och regionerna blir mer och mer eventorienterade, och konkurrerar med de mindre privata arrangörerna. När de stora bolagen och kommunerna tar över större delen av marknaden finns det en risk att utbudet av artister blir mer och mer kommersiellt och homogent. Detta riskerar att konkurrera ut den alternativa musikscenen, då kommuner och kommersiella aktörer ofta satsar på säkra kort. Ett exempel som föreläsarna tar upp är den kritiserade kultursamverksansmodellen, som gett de regionala tjänstemännen mer makt, och det har lett till att nya aktörer har fått svårare att ta sig in på marknaden. Det är svårt för enskilda aktörer att kunna försörja sig som arrangörer, med otrygga kontrakt med få rättigheter då fokus ofta ligger på artistens behov. Det finns få bidrag riktat speciellt till arrangörer, och man är som arrangör ganska ensam om att få sin verksamhet att fungera. Arrangörer har även ett större ansvar gentemot publiken, t ex att man inte bokar en akt med exempelvis rasistiska eller sexistiska värderingar. Då blir det lätt drev på sociala medier, som hamnar på arrangörernas bord. Det verkar helt enkelt inte vara helt lätt att arbeta som arrangör! Men det finns hopp och arrangören har en otroligt viktig roll, så kämpa på alla arrangörer där ute!

Kajsa Finn

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Seminarier på Kulturverkstan

KV 14 öppna seminarier.

Idag lyssnade jag på Ida som pratade om nytänkande danskonst. Hon började med en kort introduktion där hon förklarade hur hon ibland upplever dansvärlden som ganska smal och snäv och hur hon önskar att fler börjar tala om vem som får ta plats på scen, vad är dans egentligen och vad kan den vara? Ett av problemen som hon har upptäckt är att det idag i Sverige inte finns någon danshögskola som erbjuder utbildning till funktionshindrade. Detta leder till ett glapp då det då saknas professionella dansare. Med sig som gäst hade hon Emilia Wärff som är med i danskompaniet Spinn. Emilia berättade om hon som liten drömde om att få dansa runt i ballerinaskor men att hon inte trodde det skulle vara möjligt efter hon blev förlamad i benen. Plötsligt kändes dansen inte tillgänglig längre och vågade inte längre tänka tanken om att bli dansare fullt ut. Hon förklarar att många människor har en tendens att fastna i det som inte går t.ex. att de inte kan tänka sig hur en person som sitter i rullstol ska kunna dansa. Därför är det extra häftigt att kunna bryta dessa barriärer. Emilia och Ida pratade även om vikten av att det finns förebilder och att dessa får synas i media. Det är viktigt att få möta barn och ungdomar och visa dem att det går. Det är lätt att tro att Sverige har kommit långt i sitt arbete med anpassning med fortfarande finns det mycket att förbättra. En del exempel som togs upp, på vad som kan vara viktigt att tänka på när man ska arrangera något är att det ska vara lätt att ta sig in i byggnaden och att det ska finnas toaletter. Det viktigaste är att det finns en välvilja och en positiv anda. Det mesta går att lösa. Det behövs även tid för att kunna arbeta på saker så att det blir riktigt bra. Arrangörer ska våga boka nytt och så är det även viktigt med utbildning så att det inte bara blir ett ”tycka synd om” perspektiv. Det sista är integration; viktigt att bli en del av samhället och inte bara få umgås med andra med funktionsnedsättningar. Det hade även varit bra med en websida för att kunna hämta specialkunskap.

 

Jag tycker att det var ett grymt inspirerande men framförallt viktigt samtal som jag fick ta del av idag. Det kan vara så att många inte riktigt vågar ta tag i dessa frågor av rädsla för att göra fel och det tror jag gör det ännu värre i längden. Det är vår uppgift att se till att vi gör våra event tillgängliga för alla och att vi bidrar till att synliggöra olika sorters människor.

Kv13 öppna seminarier: Hanna Zell – Konstnärlig frihet? Samtal med Amanda Wigand.

Vad innebär konstnärlig frihet? Under det här samtalet så fick vi följa en väldigt intressant diskussion som tog upp lite olika aspekter på vad det kan innebära.

Amanda är initiativtagare till ”duktiga tjejer gör dålig konst” och hon förklarade hur det kan vara en frihet att bryta sig loss från sin egen prestationsångest. Det var som en tanke som jag kände träffade mig, personligen, mitt i prick. Amanda förklarade att många personer är rädda för att göra något eget konstnärligt. Hon delade med sig av sitt tips att helt enkelt göra dålig konst – då kan ingen annan bedöma det som dåligt för det har du redan gjort. Då stärks frihetskänslan av att jag kan göra som jag vill för jag behöver ändå inte förhålla mig till om jag kan det eller inte. Jag tror att rädslan över att göra något som bedöms som dåligt kan vara mer begränsande än mycket annat när det gäller den konstnärliga processen.

Under samtalet togs även konstnärlig frihet upp i förhållande till ansvar och vikten av att göra medvetna val. Har man som kulturprojektledare ett konstnärligt ansvar? Både Hanna och Amanda verkade överens om att alla partner inblandade i ett projekt har ett ansvar av att arbeta mot en gemensam vision. Det är viktigt att det läggs tid på att prata om visionen och att alla är med på samma spår även om det i vissa fall kan vara någon som har det slutgiltiga mandatet.

Jag gillade verkligen tanken runt användandet av metaforen ”att ha ramar” för ett projekt. Hur dessa ramar inte behöver vara fasta och hur de i verkligheten kan flyttas fram och tillbaka. Ibland kan ramarna vara väldigt snäva, exempelvis ekonomiskt, och då kan det hindra en från att göra det som man har tänkt från början. Risken är att om ramarna är för styrande så kan en del av det intressanta i den kreativa processen försvinna.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

KV:14 ÖPPNA SEMINARIER 18/5-2016

Idag och igår har jag sett mina klasskamraters seminarium och även hållit ett eget – om hållbart arbetsliv. Här kommer några tankar om tre av de seminarier jag såg.

Först ut var Ida Kjällquist med NYTÄNKANDE DANSKONST.
Ida gjorde sin första praktik på danskompaniet Spinn, som är Sveriges första professionella integrerade danskompani. Det betyder att det är ett danskompani med och utan funktionsvariationer. Både Ida och Spinn ställer sig frågor som: Vad är dans och vad kan det vara? Hur kan vi jobba för en mer nytänkande danskonst? Vem får egentligen kalla sig dansare? Vilken roll spelar samhället?
Det var otroligt spännande att lyssna på detta seminarium dels för att Ida själv har en sådan passion för ämnet då hon själv är dansare och har jobbat länge med dans men har känt att det är en ganska exkluderande konstform. Vem kan egentligen vara dansare och vem får ta plats på scenen? Ida vill använda danskonsten som ett verktyg för att förändra synen på funktionsvariationer och tillgänglighet i samhället.

Som gäst hade Ida med sig en av dansarna i danskompaniet Spinn, Emilia Wärff, och tillsammans pratade de om hur det är att vara dansare och funktionsvarierad. Vad de möter ute på turné, varför detta är så otroligt viktigt att prata om och hur det kommer sig att Emilia jobbar som dansare.

Det var fint att höra Emilia prata om hur hon ser på dans, kroppar och vad som behöver hända i samhället. Hon pratade om att hon sedan hon blev förlamad från brösthöjd och ner fortsatt vara intresserad av dans och alltid tyckt det varit spännande vad andras kroppar kan göra.

Det handlar otroligt mycket om att faktiskt bara komma fram, att se till att arrangera tillgängligt och det är något alla som arbetar med arrangemang av olika slag behöver tänka på, tidigt. Både Ida, Spinn och Emilia trycker på att allt är möjligt och det känns otroligt hoppfullt och de ser positivt på framtiden och ser att det händer en hel del i Sverige nu men att det måste hända ännu mer kring attityder, arrangemang och integration.

Sen såg jag Klara Sjöbloms seminarium – KULTUR ENLIGT STORA BARN OCH SMÅ VUXNA.

Det hela startade med SHOW! In kom Resan till Apalonien! En föreställning för barn i åldrarna 5-12 år som Klara själv har arbetat med under sin praktik. Hon har kombinerat det med praktik på Malmö Stadsteater. Tillsammans med Klara kliver Anneli De Wahl, Göran Abelli, Hugo Gerdmar och Niklas Larson från Apolonia Musik & Scenkonst upp på scenen. Ett fantastiskt utdrag från en föreställning som de har turnerat under våren, en interaktiv föreställning om en prinsessa som kommer till ett nytt land, Apolonien!

Efter 20 minuter av fantastisk underhållning berättar Klara om när hon skrev sin rapport om hur stora barn och små vuxna ser på kultur, vad det är och vem som borde få bestämma vilken typ av kultur barn ska få uppleva och delta i.

Hon diskuterar tillsammans med sina kollegor om vem som ska bestämma vad barn ska få uppleva och hur en ska tänka kring det här. Anneli trycker på att det borde och måste finnas en dialog mellan vuxna och barn om vad de vill göra, uppleva och se. Ett barn som Klara intervjuade prata om att de är ju de vuxna som vet vad som finns och de har ju erfarenhet, och det är ju sant. Men samtidigt så måste ju utbudet av kultur för barn spegla vad barnen själva vill uppleva och är nyfikna på. Resan till Apolonien är som jag skrev en interaktiv föreställning och förändras utifrån hur publiken är. Gruppen utvärderar också varje föreställning och verkar fundera väldigt aktivt kring vad som fungerar och inte. Det låter som ett bra sätt att arbeta för att försöka se till att barnens intresse kommer i första rummet.

Sen såg jag Kenneth Hedlunds seminarium om HÖGSKOLAN FÖR SCEN OCH MUSIK, där Kenneth gjorde sin långa praktik. Han hade med sig Nicholaus Sparding som gäst, som jobbar som producent på HSM och som även varit Kenneths handledare under praktiken.

De pratade om var det innebär att vara producent, något som jag själv fokuserade på under min praktik och därför var detta väldigt intressant att lyssna på.
Nicholaus började prata om vad som är bra och kul med att vara producent, han har varit det på flera ställen tidigare, Stora Teatern till exempel, och det låter ju onekligen som ett roligt jobb. Men väldigt snabbt kom han in på vad som är problematiskt.

En problematik de lyfte var att det är så svårt att säga vad det egentligen innebär att vara producent. Dels så betyder ju själva titeln producent olika saker i olika sammanhang. Inom scenkonst kan det betyda en sak och inom musikvärlden betyder det ju något helt annat. Men det är också stor skillnad på yrket inom samma konstform. Att vara teaterproducent kan betyda helt skilda saker på olika teatrar.

Vad som är dumt med den här förvirringen kring titeln är också att det ofta inte riktigt finns en så tydlig arbetsbeskrivning, vilket senare kan leda till att producenten får ta på sig saker och få ansvarsområden som någon helt annat egentligen borde ha och börjar därför få mer och mer att göra, vilket inte alltid är hållbart.

Det verkar som att det är otroligt viktigt att vara tydlig med vad det är en ska göra om en kommer till en ny arbetsplats.

Tre fantastiska seminarier som var intressanta, lärorika, nytänkande, roliga, viktiga och väl genomtänka! TACK!

// Ia Öberg

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

KV14:s öppna seminarier: KULTUR med Michael Gates Carlsson

Varför måste jag hela tiden återgå till kulturbegreppet? Och vad betyder det för kulturprojektledare eller kulturens relevans? 

Michael Gates Carlsson gav sig i sitt seminarium på att reda ut kulturbegreppet, eftersom han känt att han ständigt kommer tillbaka till det.

Jag kan känna igen mig i det där. Att känna att kultur är viktigt för en, något en vill hålla på med på ett eller annat sätt, men inte kunnat ge något rakt och bra svar på varför det är så viktigt för en.

Michael gick igenom flera olika filosofer som en sorts tidslinje över tänkare/tänkande kring vad som betyder något, vad mening är, och vad som är kultur och inte. Allt från gamla grekiska filosofer till Nietzsche, Adorno och Arthur Danto. Det blev mycket på en gång där för en som mig själv, som är lite halvt bekant med typ hälften av de han tog upp.

Är kulturen meningslös men livsviktig? Hur kan vi argumentera för att vi ska ha pengar?

Det var två frågor Michael ställt sig och syftade på pengar från staten som andra projektstöd som ges till olika kulturprojekt. Michael har gjort praktik på Culture Action Europe i Bryssel där han återigen behövt komma tillbaka till vad kultur egentligen är. Vad CAE konkret gick han inte in på så mycket, och det är nog inte helt enkelt att förklara lite snabbt, men deras Twitter-presentation lyder:

CAE gathers individuals and organisations with the aim to put culture at the heart of the public debate and encourage the democratic development of the EU

Han förde ett samtal via Skype med en fransman vid namn Mehdi som också gjort praktik på CAE samtidigt som Michael.

De pratade dels om huruvida kultur är en samhällsförändrande kraft, vilket i alla fall inte Mehdi tyckte.

The problems we are facing in Europe is political.

Det menade Mehdi och sa att han inte trodde på att kultur hade möjlighet att förändra stora politiska beslut, eller påverka nämnvärt i just den meningen.

Has it ever been working? I don’t think that racism is the result of lack of culture and art in society.

Gällande kulturpengar tycker jag det som i första hand borde ges stöd är den konst och kultur som kan hjälpa folk att förstå sin samtid, exempelvis reflektioner och nyanseringar av saker som händer i samhället. Jag menar inte nödvändigtvis att det ena är bättre än det andra, men någon sorts måttstock måste användas när det handlar om skattepengar. Tycker jag. Och att det skulle vara odemokratiskt på grund av att t.ex. en viss konstnär då får möjlighet att försörja sig på sin konst och en annan inte tycker jag inte håller som argument.

Det där kanske bara var en massa ord efter varann och nu var ju detta faktiskt Michaels seminarium och inte mitt.

13166749_486616391527905_1571263558_n

(följ @kulturverkstan på Instagram)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

KV14:s öppna seminarier: Ledarskap, förtroende och delaktighet med Tuja Thorvaldsson

Tuja Thorvaldssons seminarium handlade om ledarskap, förtroende och delaktighet, och hur relationen mellan dem kan se ut. Varför är det viktigt och på vilka sätt kan en arbeta med dessa?

Med på scen för att diskuterat ämnet var Malin Oest som arbetar bl.a. med processledning och chefsstöd.

Det pratades om delaktighet som processen där vilken makt fördelas i en grupp och förtroende som en relationell process som uppstår mellan två eller flera parter, en ömsesidig process, med utgångspunkt i ledarskap.

Det handlar om människosyn, det visar sig i ledarskap. Du kommer kunna ge mig någonting som jag inte hade tänkt på själv.

Har man en tanke kring förtroende för andra människor blir man nog en bättre ledare. Det finns ledare som går in med inställningen “du kan inte lära mig nånting”, berättade Malin Oest.

Malin tog också upp en skillnad mellan ledarskap I en organisation som får offentligt stöd mot ledarskap i ett vinstdrivande företag. I ett vinstdrivande företag går att mäta huruvida ledarskapet bra på ett sätt som inte går i en, t.ex. organisation som får offentligt stöd. Av den anledningen kan det ta längre tid att upptäcka dåligt ledarskap.

Delaktig och förtroende är för mig ganska positivt laddade ord, men när Tuja frågade Malin om hon såg några hinder med att jobba med delaktighet och förtroende tog Malin upp att medarbetarens givetvis också har vissa skyldigheter för att arbetet ska fungera:

Som medarbetare har man en skyldighet att kommunicera med sin chef. Och ge en chef en andra chans. “Går det inte in tredje gången man tar upp nånting bör man börja fundera…”

Som blivande kulturprojektledare kändes det som ett väldigt relevant och givande seminarium.

13257017_954232188027663_2143978410_n

(följ @kulturverkstan på Instagram)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar